Bebis?!

Hej!
Nu hade jag tänkt att skriva lite om vad som ahr hänt idag istället.
Min (nuvarande) pojkväns kompis har varit här hela helgen. En sjukt snäll kille som min pojkvän blev kompis med på gymmnasiet. Men dom hade tappat kontakten på senaste. SÅ ornade jag en överraskningsfest åt min pojkvän när han fyllde 25år och bjöd lite gammla gymmnasie kompisar=) Så det var väl så dom tog upp kontakten igen:) Känner mig väldigt stolt över mig själv! Hihi Så hoppas dom tycker det är lika trevligt som jag:)

Men idag har vi iaf passat min pojkväns lillebrors barn. Lilla bebisen lowa=) Söt som få!
MIn pojkvän har sagt lite innan att han vill ha barn och så och att han hade kunnat ha det om bara nåt år. Men jag tror han ångrade sig lite och sköt upp det med 1-2 år till hehe när hon började gråta för att hon var jättetrött och för hon hade ont i munen för att tänderna började växa. Men sen kom vi fram till att när man verkligen är en förälder så blir man van vid allt det där. Så det är kanske inte så hemskt ändå. Men fyyy vad söt med en litet knyte:)

Men inte för att vi hade planerat av vi ska skaffa barn nu..men man ahr ju haft det som ett samtalsämne några gånger. Fått veta att han vill ha barn och si så där mångar år och så... För att leva med en kille som inte vill ha barn kan ja itne göra.

Själv vill jag väll ha barn mellan 24-29 år och inte över 30! Känns som om det blir en bra ålder. MIn pojkväns bror är som mig 22år. En ung pappa=)

//Emma

cirka ett år senare!

Hejhej igen.

Det var rätt länge sedan jag skrev nu. Jag har väl haft mycket att tänka på och helt glömt bort denna bloggen. Mitt liv ser lite annorlunda ut nu. Det ända som är samma är att jag jobabr på samma jobb.

Så var ska jag börja?
Jag kan börja med att säga att det är slut mellan mig och min pojkvän sen maj-juni någon gång -08. Vi var ihop i fem år. Fem väldig bra år men också sina sorger. Vi hade iaf väldigt kul dom här fem åren. Men i slutet gick det inte så bra. Både han och jag förstod att något var på tok, båda var väl lite deprimerade för att vi kunde se in i framtiden kändes det som. Vi har varit ihop sen slutet av nian. Det är hela gymmnasietiden, då det händer sjukt mycket. Vi och vårt förhållande var med om mycket jobbiga saker men på något sätt kom vi alltid runt det och det blev bra. Men i slutet kändes det som jag inte orkade längre. Jag ville orka. Men jag hade gått i 8-9 månader och "väntat" på att det skulle bli bättre men inget hände. Så efter mycket dumma, knäppa och konstiga beslut gjorde jag slut med den människan som hade betytt mest i mitt liv för så länge. Det rätta beslutet visste jag inte om det var men det kändes väl mer som jag hade begravt mig i alla mina problem och nu lättade alla. Men jag gjorde absolut inte det rätta att göra som jag gjorde. Jag skämms! Nåt jag alltid kommer att ångra! Och nu menar ja inte att jag gjorde slut utan att jag var otrogen. (har skammen på mig) Men jag berättade som det var för min pojkvän och han blev narturligtvis sjukt ledsen och sårad. Förlåt, förlåt Förlåt! Men hur kan man vara otrogen mot en kille man älskar? För det första kan jag svara på att när det blir dåligt i ens förhållande mår man riktigt dåligt. MAn vill typ bara att allt ska vara som vanligt även om det aldrig blir det. Men iaf när förhållandet blir sämre och sämre känns det som att känslorna också följer i den bitten. Dom tynnar bort mer och mer:S Sorgligt men sant!

Detta hände presic under den perioden då jag skulle flytta. Så vid det tillfället la jag ner allt som hade att göra med flytten. Min lägenhet stod säkert oklar ooch i oreda i säkert 3-4 månader efter det. Jag orkade inte liksom. Och innan jag hann ens dämpa min sorg träffade jag en annan kille. Utan jag vet ordet av så har vi varit utomlands, paddlat kanot och festat ett antal gånger ihop och blivit tillsammans.

Samma jobb har man såklar. Känns nästan som man står i samma grop och trampar men kommer ingenstans. Alltså mitt jobb börjar blir lite tråkigt. Men fast lön vid dom här tiderna tackar man ju itne nej.

Detta är bara en kortfattad verison av senaste 8-9 månaderna. Jag hade kunnat göra en hel novell om det. Och många detaljer saknas...

/Emma