När det förflutna kommer upp till ytan...

Det är november och höstvädret har börjat ta fart nu. Det duggregnar och är kallt. Jag har tagit bussen ut till ett område utanför stan. Jag ska till min tandläkare. Jag har samma tandläkare som jag hade för 10år sedan när jag bodde här. Dom åren minns jag med både sorg och glädje. Jag bodde ihop med min dåvarande kille i hans etta. Trång och liten men mysig etta.

Jag hoppar av på busshållplatsen som jag alltid brukar ta bussen från när jag bodde här. Jag tittar upp mot några nybyggda höghus. Fyra stycken. Dom stod inte här när jag bodde här tänker jag. Området där jag en gång bodde var helt förändrat. Förändrat till det bättre. Området var ganska sliten när jag flyttade ifrån och behövde rustas upp. Efter jag har varit hos tandläkare där dom konstaterade att jag hade ett hål som behöver lagas bestämmer jag mig för att gå en promenad. Jag möts av dom gula höghusen och jag står länge och bara stirrar upp mot lägenhet med den franska balkongen där jag hade bott. På gården nedanför höghusen är det lite träd och några bänkar. Dagiset ligger kvar där det gjorde innan, i mitten av gården. Kvarteret har blivit finarae och även dagiset. Bakom höghuset är cykelstigar som går till andra stadsdelar och till tågstationen. Vid cykelstigarna är det stora gräsområden och träd. Lite av en mini park. Kanske för att kompensera för det slitna husen? "här är iaf grönt och fint". Massor av gamla minnen sköljer över mig. Både glada och sorgliga minnen. Mest sorgliga om jag ska vara ärlig. Jag minns att när man hoppade av bussen när man hade varit på jobbet räckte det med att kolla upp mot den franska balkongen för att se eller höra hur läget i lägenheten var ju nu. Antingen dånade musik ut över hela området eller så var det tyst. Och om man kunde höra musik så var oftast festen igång. Med massor av människor i lägenheten som antingen var fulla eller höga på jag vet inte vad. Glada, arga eller ledsna människor tog upp alla hörn och kanter i vår stökiga lilla lägenhet på 30kvm. Allt låg framme synlig. Allt från tomma ölbukar till vitt pulver i små förseglade plastfickor och en och annan spruta också. Ofta när jag kom hem på kvällarna hade festen redan pågått i några timmar även om klockan bara var 23.30. Det kunde vara folk som jag kände men också folk som jag aldrig träffat. Man kunde aldrig veta vad som väntade en när man kom hem. Aldrig. Det var bara till att spela med. Och oftast höll festerna till morgonen. Ville jag sov fick jag åka iväg till en kompis.

När jag har gått min lilla promenad i området känner jag att det räcker.Det väcker många känslor i en, att gå där. Känslor som jag lagt bakom mig och försökt glömma. Men som jag sa innan finns det även glada minnen också. Kanske svårt att förstå men dom glada minnena jag har från denna tiden, vissa av dom är en av dom bästa minnena i mitt liv. Men att leva som medberoende till någon som är beronde av droger är att inte leva alls. Man kommer ingenstans och lögnerna av ens verklighet blir större och större.Tillslut börjar du själv tro på dina egna lögner...

Kontrasten till det livet jag lever idag och det jag levde för 10år sedan är verkligen stor. Nu sitter jag här med två fina barn och en stabil sambo som jag är förlovad med och vi har firat farsdag för två dagar sedan. Min sambos första farsdag.
Trolldegen min son lekte med igår ligger framme. Nu är figurerna som han gjort torra och förmodligen ska vi måla dom idag när han kommer hem från skolan.
Det är nu jag lever!

Barn nummer 2. Förlossningsberättelse.

Jag minns så väl hur mina tankar gick morgonen den 19 juni. Jag hade 6 dagar kvar till BF och var så trött och less på att vara gravid.Jag hade drabbats av graviditetsdiabetes igen och fick även foglossning denna gången. (hade väl ytterst lite med Liam). 2016 verkade vara ett babyboom år och en bekant till hade fått barn den 19e Juni och det var detta jag såg på morgonen som gjorde mig ännu mera deppig. Jag var verkligen taggad inför att födda och ville gärna att Bebis skulle komma NUUU! Jag träffade Jeanette på dagen (en söndag, förra graviditeten träffade jag Jeanette en dag innan förlossningen så detta med att träffa Jeanette dagen innan man ska födda är en tradition nu)

Under min graviditet hade jag gått upp 18kg och kände mig tung och klumpig med magen. Jag hade även fått små små bristningar på magen. Måndagen den 20e skulle även Liam komma. Så denna veckan minns jag att jag tänkte " Jag har inte tid att födda barn denna veckan för jag vill, inte missa en Liam vecka"

Men på natten kl: 0.30 så får jag lite sammandragningar. Och jag går på toaletten och sen kom slemproppen 01.20. Nu var det dax. Men när? Jag fick värkar men dom var inte så jobbiga och jag kunde vila lite och duscha. Men dom slutade aldrig och blev lite starkare. Fortfarande hanterbara dock. Min sambo sover gott i sängen medans mina värkar blir starkare. Nu så starka att jag behöver andas genom dom. 03.53 ringer jag in till Lunds förlossning första gången. När jag pratar med dom så märker dom nog att mina värkar kommer rätt tätt. Dom säger även till mig att jag borde komma in för att dom tror att värkarna är så tätta och långa att det behövs. "Vi vill inte att du ska födda hemma, Emma". Jag blir ganska chokad att dom säger det för här står jag med värkar som jag känner är inte så farliga. Jag har säkert några timmar kvar... Men Lunds förlossning säger till mig att jag ska ringa Malmös förlossning för det finns inte plats i Lund. Jag får numret till Malmös förlossning och testar att ringa dom. Första gången svara dom inte och inte andra gången heller. Jag ringer tillbaka till Lunds förlossning och får ett annat nummer. Detta numret funkar.Och dom på Malmös förlossning svarar. Dom tycker att jag ska komma in. Jag berättar att jag inte har väkt min sambo än och inte packat allt. DOm svarar att jag borde göra det nu.

04.20 ringer Lunds förlossningen igen och säger att dom har en plats till mig i Lund vid 5. Så glad och lättad jag blev!

Jag väcker JOhnny 04.30. "Johnny, det är dax nu! Du måste gå upp" Han fattar nog inte allvaret i det hela och är på väg att vända sig och och somna om. "Johnny, det är dax NU. Vi ska åka in!"
Nu fattar JOhnny och han stutsar upp ur sängen och är både yrvaken och nervös. Johnny frågar mig om han hinner att duscha innan. Och jag svarar att han hinner det. Under tiden får jag bara tättare och tättare värkar. Jag får berätta för Johnny vad han ska göra. "Packa ner min väska, kör fram bilen, gör kaffe nu om du vill ha, klocka värkarna"
0

Johnny säger också att jag behöver ha mitt pass med mig. Vilket jag absolut itne har tänkt på mitt i mitt värkarbete.
Johnny: Du måste ha ditt pass med dig. Var är det?
Jag: I min väska.
Johnny: Ja ok. Men vi tar med hela väskan.
Jag: Ja, det kan vi göra.
Ändå kommer Johnny fram med min väska och börjar rota efter passet som ligger i väskan.
Jag: Johnny! Ta med hela väskan! Vi sa ju det!

Efter detta kör vi in på förlossningen och är inne 05.15. Väl inne påfår jag vänta ett tag. Och värkarna kommer och går och är både starkare och tättare nu. Inne på förlossningsrummet går jag på toaletten nästan direkt. Och johnny berättar för en undersköterska att jag vill ha lustgas och EPD. Undersköterska nästan viskar tillbaka (men jag hör) "det kommer hon inte hinna med att ta"
Jag går ut från toaletten och ser undrande på Johnny.

Jag: Vad sa dom? Jag hinner inte med EPD va?
Johnny tittar allvarligt på mig och skakar på huvudet.
NEEEEEJ! Tänker jag för mig själv. Men jag får lustgas och dom undersöker mig hur öppen jag var. 9cm är jag öppen. Allt efter detta är väldigt luddigt fram tills Izabel kommer. Jag minns att det är en Bm som jag tyckte om väldigt mycket som skulle sluta sitt pass. Och jag säger till henne att jag inte vill att hon ska sluta. Johnny masserar mig på ryggen genom hela förlossningen och går ifrån endast 3 gånger av nödvändiga själ. Jag sitter på en pilatesboll en lång stund. Och jag minns även att jag börjar tänka på Liam och att jag är ledsen över att jag inte kan ha Liam idag för att jag ska födda. Liam skulle egentligen komma idag men nu går inte det. Sen får jag komma upp i sängen där dom tar håll på vattnet. Jag minns inte allt och mycket är ganska suddigt efter lustgasen. Men jag vet att jag får krystvärkar och börjar krysta. Bara det att Ingen är där jsut förtillfället. Ohc jag hör hur barnmorskorna säger till varandra att det är dax nu.Jag krystar i ca 40min och sen är den Lilla söta Izabel ute.

20 Juni 2016, kl: 8.37
Izabel Kabita Davidsson Isacsson
3930g
50cm