”Jag tänker inte på att du är färgad - du är ju ändå ingen riktig invandrare.” Var det en komplimang, en förolämpning eller något annat?

Jag har börjat fundera lite över detta med att vara utomlands adopterad. Varför mår många adopterade så dåligt över det? Och varför tycker dom att det är egoistiskt av sina adoptivföräldrar? Vem är dom biologiska föräldrarna? Hur hade mitt liv sett ut om jag var kvar i det landet jag adopterades ifrån?

Själv har jag aldrig haft något ont av att vara adopterad. Klart jag har undrat över alla dessa frågorna som nog alla adopterad har gjort. Varför blev jag adopterad? Hade mina föräldrar älskar mig lika mycket om dom hade mig och ett biologisk barn? Hade det varit någon skillnad från deras kärlek till mig och det biologiska barnet? Vad är jag? Svensk eller indisk? Jag ser utländsk ut men kan verken språket, kulturen eller religionen. Jag är svensk medborgare men ser inte ett dugg svenska ut. Men talar flytande svenska.

Detta är nog ett dilemma hos många adopterade. Och ajg förstår dom fullt ut. Men jag kan inte fatta dom som är adopterade och tycker att deras adoptiv föräldrar är egoistiska. Det är dom verkligen inte enligt mig. Jag är absolut inte emot adoption. Men dom som adopterar ska vara väldigt till mötes gående för sitt barn, och vara helt öppna med adoptionen och frågor som barnet har. Dom skall även ha tänkt över på att "risker" som kan ske. Att barnet känner sig bortglömt, sviken, förvirrad och ensam.
Jag tycker även att barnets adoptivföräldrar SKA hjälpa sitt barn att leta efter sina rötter om barnet så vill det.

Mina föräldrar har varit väldigt bra föräldrar dom har alltid varit där och svarat på alla frågor om min adoption (så mycket dom visste iaf) Jag är stolt över att ha kommit till Sverige. Och jag har inget ont om att vara adopterad. Jag tycker att dom som är adopterade är unika personer. Vissa av oss är nog väldigt starka i vår psyke också. Vi har ju tampats med en förfluten bakgrund sen vi var små.

Ingen har sagt något elakt till mig om adoptionen och ingen har varit rasistisk mot mig. Folk har ibland ställt en massa konstiga frågor men ja, jag har överseende med det.. Det är nog svårt för en nyfiken person att fråga rätt frågor om dom inte alls har någon kunskap i hur det är att vara adopterad.

Mitt första minne som jag har som gör min adoption negativ är när jag går i årskurs 1. Vi är en klass på ca 20 elever och det är bara jag som är utländsk i hela klassen. Redan då kunde jag känna mig utanför. Vår lärare vill att vi skall göra familjeporträtt. Och en bok om mig själv. Vi ska alltså göra ett porträtt av hela familjen och på en själv. Och sedan skall vi skriva var vi kan har fått vår hårfärg, ögonfärg osv. På den uppgiften kunde jag inte skriva så mycket. Jag skrev jag vet inte, jag är adopterad på dom frågorna. Såna uppgifter i skolan tycker jag att man inte borde få ha! Det var faktiskt kränkande! Vad vill en lärare i årskurs 1 få ut av det???


En vacker dag skall jag hälsa på mitt barnhem i Indien. Det ska bli spännande. Känslorna kommer antagligen bubbla över, jag kommer nog gråta, vara arg och vara glad på samma gång men om jag har klarat mig genom livet att vara adopterad och lite udda så kommer jag klara detta också! om inget annat så vet jag var jag hör hemma. I Sverige såklart!

Liam 2 år del 2

Och nu fyller du snart 2 år. Tiden bara rinner väg. Jag kommer ihåg den tiden då du bara kunde somna i min famn eller i din pappas. Jag kommer ihåg den tiden då du lyfter upp ditt huvud för första gången. Jag komemr ihåg när du log till mig för första gången. Jag kommer ihåg när du började åla dig, krypa, ställa dig upp, ta dina första steg, din första jul, din första resa, din första midsommar, din första utomlandsemester, din första födelsedag, den dag du sa mamma för första gången, den dagen du började springa, den dagen du började hos din dagmamma, den dagen då du började äta med bestick själv, den tiden man kunde lägga dig på soffan och du rörde dig inte utan du låg och kollade på din speldosa med olika ljus, den tiden du satt upp och kröp på golvet och denna tiden du är i nu kommer jag alltid minnas. När du springer runt som en galning och ska upptäcka allt i din värld. Alla dessa minnen försöker jag lagra i mitt huvud så jag alltid kan komma ihåg dom. Dessa minnen är sådant som man aldrig vill glömma och aldrig kommer att glömma.

Jag längtar till du börjar prata meningar, jag längtar tills vi kan gå på din första bio, jag längtar till du börjar i skolan, jag längtar till du börjar i högstadiet, jag längtar till du tar studenten, jag längtar tills du får ett eget jobb och jag längtar tills du får en egen familj med egna barn. JAg vill vara med i alla tider och vara vid din sida för all tid. I sorg och glädje kommer jag alltid finnas vid din sida! Även om du vill det eller inte:) Och jag hoppas att du inte har något emot att jag alltid kommer vara som en skyddande ängel i ditt liv. För om du har något emot det så får du börja vänja dig för så kommer det bli!;)


Det är bra att du utforskar världen. Det ska man göra. Du har fått en kompis hos din dagmamma. En liten söt pojke vid namn Amani. Han är halv svensk och halv afrikan:) Ni två komemr göra stan osäker när ni är större! Det känner jag på mig.

Men just nu är du ett väldigt snällt och lugnt barn. Du är för snäll ibland. Och säger inte ifrån när du tycker något är fel. Jag och pappa har börjat lära dig att säga nej till saker du tycker är fel. Om alla hade varit som du hade det inte funnits krig på jorden. Det hade varit fred överallt. Jag är stolt över dig för att du är så snäll och god. Och du verkar alltid vara glad!:)

Jag hoppas att du kommer få en jättebra födelsedag nu när du fyller två med många presenter och massa lek och skoj:)
Du förtjänar alltid det bästa!! Hoppas att du alltid kommer att veta det genom dina år.

Älskar dig!

/Din mamma

Liam 2 år

Tiden går så snabbt. Nu är det snart vinter igen. Löven har blivit i alla de möjliga färger, gula, orange, röda och bruna. Dom faller till marken som små fallskärmar. Vart tog sommaren vägen? Jag hinner inte med tiden! Den går för snabbt. Är det fler som känner så? Innan man hinner blinka så är det vinter och jul. Jag gillar inte vinter. Den är så lång, kall och trist. Men jag gillar julen, min födelsedag och Din Födelsedag. Din födelsedag påminner mig om när du föddes. Jag spelar upp den dagen för snart två år sedan i mitt huvud varje gång du fyller år. Gud så glad jag var den dagen. Men jag hade också väldigt ont. Men den dagen då du föddes var en onsdag 12.22 på morgonen. Jag kommer ihåg att din gammelmormor skulle komma och besöka oss och att din mormor var väldigt nervös.

Men från fösta sekunden som jag såg dig älskade jag dig. Tänk att du var min lilla pojke. Bara mitt barn och din pappas såklart:) Det är sån konstig och underbar känsla att älska någon så snabbt och jag känner inte dig alls. Man brukar älska personer för hur dom är och vilken personlighet dom har men så är inte fallet med dig. Jag älskar inte dig för den du är för jag känner inte dig, det är första gången jag ser dig. Utan jag älskar dig så underbart mycket just för att du finns. Att du finns och att du kom till mig och pappa är den finaste presenten jag har fått!

Och till sist har du gjort mig till världens lyckligaste mamma. Tack LIAM. Tack För att du finns! Mamma kommer alltid att älska dig!

Aventura