När det förflutna kommer upp till ytan...

Det är november och höstvädret har börjat ta fart nu. Det duggregnar och är kallt. Jag har tagit bussen ut till ett område utanför stan. Jag ska till min tandläkare. Jag har samma tandläkare som jag hade för 10år sedan när jag bodde här. Dom åren minns jag med både sorg och glädje. Jag bodde ihop med min dåvarande kille i hans etta. Trång och liten men mysig etta.

Jag hoppar av på busshållplatsen som jag alltid brukar ta bussen från när jag bodde här. Jag tittar upp mot några nybyggda höghus. Fyra stycken. Dom stod inte här när jag bodde här tänker jag. Området där jag en gång bodde var helt förändrat. Förändrat till det bättre. Området var ganska sliten när jag flyttade ifrån och behövde rustas upp. Efter jag har varit hos tandläkare där dom konstaterade att jag hade ett hål som behöver lagas bestämmer jag mig för att gå en promenad. Jag möts av dom gula höghusen och jag står länge och bara stirrar upp mot lägenhet med den franska balkongen där jag hade bott. På gården nedanför höghusen är det lite träd och några bänkar. Dagiset ligger kvar där det gjorde innan, i mitten av gården. Kvarteret har blivit finarae och även dagiset. Bakom höghuset är cykelstigar som går till andra stadsdelar och till tågstationen. Vid cykelstigarna är det stora gräsområden och träd. Lite av en mini park. Kanske för att kompensera för det slitna husen? "här är iaf grönt och fint". Massor av gamla minnen sköljer över mig. Både glada och sorgliga minnen. Mest sorgliga om jag ska vara ärlig. Jag minns att när man hoppade av bussen när man hade varit på jobbet räckte det med att kolla upp mot den franska balkongen för att se eller höra hur läget i lägenheten var ju nu. Antingen dånade musik ut över hela området eller så var det tyst. Och om man kunde höra musik så var oftast festen igång. Med massor av människor i lägenheten som antingen var fulla eller höga på jag vet inte vad. Glada, arga eller ledsna människor tog upp alla hörn och kanter i vår stökiga lilla lägenhet på 30kvm. Allt låg framme synlig. Allt från tomma ölbukar till vitt pulver i små förseglade plastfickor och en och annan spruta också. Ofta när jag kom hem på kvällarna hade festen redan pågått i några timmar även om klockan bara var 23.30. Det kunde vara folk som jag kände men också folk som jag aldrig träffat. Man kunde aldrig veta vad som väntade en när man kom hem. Aldrig. Det var bara till att spela med. Och oftast höll festerna till morgonen. Ville jag sov fick jag åka iväg till en kompis.

När jag har gått min lilla promenad i området känner jag att det räcker.Det väcker många känslor i en, att gå där. Känslor som jag lagt bakom mig och försökt glömma. Men som jag sa innan finns det även glada minnen också. Kanske svårt att förstå men dom glada minnena jag har från denna tiden, vissa av dom är en av dom bästa minnena i mitt liv. Men att leva som medberoende till någon som är beronde av droger är att inte leva alls. Man kommer ingenstans och lögnerna av ens verklighet blir större och större.Tillslut börjar du själv tro på dina egna lögner...

Kontrasten till det livet jag lever idag och det jag levde för 10år sedan är verkligen stor. Nu sitter jag här med två fina barn och en stabil sambo som jag är förlovad med och vi har firat farsdag för två dagar sedan. Min sambos första farsdag.
Trolldegen min son lekte med igår ligger framme. Nu är figurerna som han gjort torra och förmodligen ska vi måla dom idag när han kommer hem från skolan.
Det är nu jag lever!