”Jag tänker inte på att du är färgad - du är ju ändå ingen riktig invandrare.” Var det en komplimang, en förolämpning eller något annat?

Jag har börjat fundera lite över detta med att vara utomlands adopterad. Varför mår många adopterade så dåligt över det? Och varför tycker dom att det är egoistiskt av sina adoptivföräldrar? Vem är dom biologiska föräldrarna? Hur hade mitt liv sett ut om jag var kvar i det landet jag adopterades ifrån?

Själv har jag aldrig haft något ont av att vara adopterad. Klart jag har undrat över alla dessa frågorna som nog alla adopterad har gjort. Varför blev jag adopterad? Hade mina föräldrar älskar mig lika mycket om dom hade mig och ett biologisk barn? Hade det varit någon skillnad från deras kärlek till mig och det biologiska barnet? Vad är jag? Svensk eller indisk? Jag ser utländsk ut men kan verken språket, kulturen eller religionen. Jag är svensk medborgare men ser inte ett dugg svenska ut. Men talar flytande svenska.

Detta är nog ett dilemma hos många adopterade. Och ajg förstår dom fullt ut. Men jag kan inte fatta dom som är adopterade och tycker att deras adoptiv föräldrar är egoistiska. Det är dom verkligen inte enligt mig. Jag är absolut inte emot adoption. Men dom som adopterar ska vara väldigt till mötes gående för sitt barn, och vara helt öppna med adoptionen och frågor som barnet har. Dom skall även ha tänkt över på att "risker" som kan ske. Att barnet känner sig bortglömt, sviken, förvirrad och ensam.
Jag tycker även att barnets adoptivföräldrar SKA hjälpa sitt barn att leta efter sina rötter om barnet så vill det.

Mina föräldrar har varit väldigt bra föräldrar dom har alltid varit där och svarat på alla frågor om min adoption (så mycket dom visste iaf) Jag är stolt över att ha kommit till Sverige. Och jag har inget ont om att vara adopterad. Jag tycker att dom som är adopterade är unika personer. Vissa av oss är nog väldigt starka i vår psyke också. Vi har ju tampats med en förfluten bakgrund sen vi var små.

Ingen har sagt något elakt till mig om adoptionen och ingen har varit rasistisk mot mig. Folk har ibland ställt en massa konstiga frågor men ja, jag har överseende med det.. Det är nog svårt för en nyfiken person att fråga rätt frågor om dom inte alls har någon kunskap i hur det är att vara adopterad.

Mitt första minne som jag har som gör min adoption negativ är när jag går i årskurs 1. Vi är en klass på ca 20 elever och det är bara jag som är utländsk i hela klassen. Redan då kunde jag känna mig utanför. Vår lärare vill att vi skall göra familjeporträtt. Och en bok om mig själv. Vi ska alltså göra ett porträtt av hela familjen och på en själv. Och sedan skall vi skriva var vi kan har fått vår hårfärg, ögonfärg osv. På den uppgiften kunde jag inte skriva så mycket. Jag skrev jag vet inte, jag är adopterad på dom frågorna. Såna uppgifter i skolan tycker jag att man inte borde få ha! Det var faktiskt kränkande! Vad vill en lärare i årskurs 1 få ut av det???


En vacker dag skall jag hälsa på mitt barnhem i Indien. Det ska bli spännande. Känslorna kommer antagligen bubbla över, jag kommer nog gråta, vara arg och vara glad på samma gång men om jag har klarat mig genom livet att vara adopterad och lite udda så kommer jag klara detta också! om inget annat så vet jag var jag hör hemma. I Sverige såklart!