En gång i tiden var det bara vi tre! Och ingen skulle skilja oss åt...trodde vi. Vi blev olika tillslut. VI tre var Jag, Caroline och Selina. Vi var bästa kompisar och berättade typ allt för varandra. Delade sorg, glädje, och tankar. Delade till och med halsband. Men något hände och vi var inte vi tre länge. Utan bara jag och caroline återstod. Jag och Caroline fortsatte vara bästa vänner. Men Selina saknades. Allt hände så fort och man hann knappt tänka. Tillsist började vi gymmnasiet och fick en massa vänner där som på något sätt ersatte saknaden av den tre parten. Men det kunde väl aldrig i hela världen ersätta det helt. Så klart!
När vi var yngre så funderade vi alltid på vem som skulle vara först med saker å ting. Tex oskulden och skaffa barn och så...Med oskulden ahde vi helt fel tror jag. Men med barn hade vi typ rätt tror jag. Selina skaffade barn först av oss. Hon har en liten söt dotter nu osm heter moa=) Och snart är det min tur att få barn=)
Idag ska Selina iaf komma till mig, eller jag vet inte om vi ska kanske sitta i stan lite och fika kanske. Men vi ska ses iaf=) 6år senare så träffas vi igen. Känns liote skumt men samtidigt väldigt roligt! Känns som man kanske har mer gemensamt nu än innan kanske? Eller iaf i längden. Eller innan för 6år sedan var vi ju bara några små fjortisar hehe..SOm inte var så mogna, och hade homorner som spruddade överallt. Det var ju på den tiden man skulle hitta sig själv och det hade kanske vi allt tre rät svårt med på den tiden.
Men nu så verkar vi alla rätt stabila och vet vad vi vill i livet verkar det som...så allt kommer nog gå bättre nu och vi kommer nog tillsist skratta åt våra dumma fjortisproblem!
SÅ man kan säga att selina är en gamal ny än. Jag har känt henne sen innan men nu efter 6år, ja en människa förändras med åren.. Så helt samma person är väl verken jag, selina eller caroline längre.
1 kommentar:
Åh okej, kul att dina föräldrar blev glada :)
Min pojkvän är 30 år, 9 år äldre alltså, och hans familj kommer från Hong Kong. De tycker också att det är jättekul, och jag hoppas ungen kan få lära sig kantonesiska också, haha!
Mm det känns lite bättre nu när jag läser vad du skriver om sparkarna, att det kanske kan vara min bebis jag känner... för det är verkligen sådär fladdrande som du beskriver :)
Och den var ju väldigt rörlig på ultraljudet i alla fall, hihi!
Läste nyss ditt inlägg där du beskriv hur du fick veta att du var gravid, och det var ungefär samma för mig också.
Först chock och beslutsångest, det stora ansvaret som kommer. Men sen när man bestämt sig är det mest glädje :)
Hur tog din pojkvän beskedet?
Kramis
Skicka en kommentar